Faye skrev ut tjugo lappar som hon satte upp på strategiska platser runt om i Enskede. Hon tänkte på vad Alice och hennes vänner skulle ha sagt om de sett henne. Till sin glädje insåg hon att hon inte brydde sig. Hon hade inte råd med ett gymkort och att hela dagarna promenera och rasta hundar skulle ge henne den motion hon behövde för att gå ner i vikt. Samtidigt skulle hon tjäna pengar, någonting hon verkligen behövde för att ta sig vidare.

Chris skulle utan att tveka ge henne ett lån om hon bad henne. Men Chris hade gjort tillräckligt. Faye var tvungen att klara sig på egen hand nu, för att visa sig själv och alla andra att hon kunde. Och för första gången på flera år kände hon sig full av kamplust. Det förf lutna hade till slut visat sig vara en tillgång. Inte bara något som fick henne att vakna kallsvettig med bilden av Sebastian på näthinnan. Sin far vägrade hon tänka på. Den makten hade hon fortfarande över sig själv.

Hur många gånger skulle de bli bedragna? Få sina drömmar krossade?

Hon ökade på stegen, stannade till vid en lyktstolpe utanför en gul villa och plockade fram tejprullen hon köpt på Ica.

På en studsmatta på gräsmattan som hörde till det gula huset hoppade två flickor i Juliennes ålder. De skrattade och skrek. Faye stod länge och såg på dem.

Hur många gånger skulle de bli bedragna? Få sina drömmar krossade? Framför dem låg ett långt pärlband av elakheter som män skulle utsätta dem för. Erfarenheten av att sitta på undantag, att dömas utifrån sitt utseende, strävan efter att passa in, behaga – det var vad som förenade kvinnor i alla åldrar, i alla länder och i alla tider.

Och så var insikten där. Det fanns en armé där ute. Som bara väntade på att få attackera. De flesta kvinnor – hur rika och lyckade de än är – har blivit bedragna av en man. De flesta har det där exet, den otrogna fähunden, lögnaren, bedragaren, som krossat ens hjärta och trampat på det. Den där manliga chefen som lät befordran gå till den manliga kollegan med sämre kvalifikationer och sämre kompetens. Kommentarerna, de kladdiga händerna på firmans julfest. De flesta kvinnor är krigsskadade. På något sätt.

Faye var inte den första kvinnan i världshistorien som blev förnedrad av sin man, som behandlades som en idiot, som byttes ut mot en yngre version

Ändå har de tigit. Bitit ihop. Varit storsinta. Visat förståelse och ursäktat. Tröstat barnen när han inte dykt upp som utlovat. Slätat över när han sagt nedvärderande saker. Fortsatt bjuda in hans föräldrar till barnens födelsedagar fast de valt sida vid skilsmässan och glatt kommit med kommentarer om hur fantastisk hans nya kvinna är.

För det är så kvinnor gör. De vänder vreden inåt. Mot sig själva. De tar inte plats och kräver inte rättvisa. Fina flickor slåss inte. Fina flickor höjer inte rösten. Det är något kvinnor får lära sig från början. Kvinnor tar emot, slätar över, bär ansvaret för alla relationer, sväljer sin stolthet och förminskar sig till utplåningens gräns.

Faye var inte den första kvinnan i världshistorien som blev förnedrad av sin man, som behandlades som en idiot, som byttes ut mot en yngre version. Men nu är det slut på det, tänkte Faye. Tillsammans är vi starka och vi tänker inte längre vara tysta.